Fram till 1800-talets första årtionden har den franska bulldoggen sannolikt gemensam i historia med övriga raser av bulldoggstyp – dvs den engelska bulldoggen, bostonterriern, boxern, bullterriern.
Detta är inte utan betydelse eftersom det skapar en större förståelse för vissa egenheter i den franska doggens utseende och sätt att vara.
1700-talet och det tidiga 1800-talets bulldoggar var framför allt ägnade åt ”sporten” tjurhetsning – man hetsade hundar mot tjura, ibland mot björnar och höll vad om utgången.
Bulldoggens kraftiga huvud och käkparti, dess i förhållande till bakpartiet överdimensionerade framparti, det tillbakalagda nospartiet är anatomiska egenheter som var av stor betydelse för förmågan att kunna bita ett ordentligt tag i tjurens strupe eller mule, och framför allt kunna behålla detta tag tills tjuren knäade.
De flesta av dagens franska bulldoggar kan med lätthet hänga i bettet i en kraftig pinne, repstum eller skyddsärm, även om sådana övningar knappast är att rekommendera med hänsyn till en konstitutionell svaghet, nämligen en viss benägenheten för diskbråck.
Bulldoggarna skulle vid tjurhetsningen inte bara ha bett och muskulatur konstruerat för fasthållning, de måste också ha fri andningsväg under denna manöver, därför uppkom den typiska ansiktsformen, med framskjuten underkäke och tillbakatryckt överkäke och nostryffel.
Den typiska franska bulldoggen är, i enlighet med sin bloddrypande historia, en orädd, tuff hund med stor kamplust, ofta inte utan skärpa – rätt uppfostrad en glad och livlig hund men risken för fel utveckling är överhängande om hunden tillåts eller t o m uppmuntras att odla sin skärpa och kamplust på ett obehärskat sätt. Den franska bulldoggen behöver en ledargestalt och den måste behandlas rättvist. En annan egenhet är dess stora smärttålighet, rent fysiskt. Många veterinärer känner inte till denna egenskap och felbedömer därför bulldoggens symtom vid t ex akut sjukdom eller vid valpningskomplikationer.
År 1802 beslöt det engelska parlamentet att olagligförklara tjurhetsningarna med dessa pågick olagligen tills omkring 1840. Rasen ”bulldogg” blev en icke önskvärd företeelse och många av de bästa exemplaren gick på export ut från England. Eftersom bulldoggen inte åtnjöt de privilegierade klasserna beskydd (som t ex mastiffen däremot gjorde) blev rasen under slutet av 1700- och början av 1800-talet bastardiserad, bl a genom inkorsning av olika terrierraser. Under denna tid var hundslagsmål i organiserad form ett populärt nöje, och bulldogg-terrierkorsningarna var fruktansvärda slagskämpar. 1858 förbjöds också denna ”sport”.
Den franska bulldoggens historia begynner omkring 1850. Vid denna tid var bulldogg-terrierkorsningarna enkelt folks hund, och kanske på grund härav finns det inte något nedtecknat som kan berätta exakt hur den lilla franska doggen uppkom.
Mellan 1848 och 1860 rådde ekonomisk kris i England och detta medförde att många hantverkare, bl a spetsknypplare, utvandrade från England till Frankrike och Belgien. Dessa hantverkare var enkelt folk och de förde med sig sina hundar – små bulldoggs/terrier.korsningar som var billiga att hålla och gjorde stor nytta som bl a råttjägare.
Fransmännen blev förtjusta i den lilla kvicka hunden som även visade sig kunna jaga större vilt än råttor – den sk ”Pit-doggen” användes för jakt på grävling, räv och andra djur.
”Pit-doggen” är benämning som dyker upp både i England och Amerika under 1800-talet tidiga hälft. Denna hund var en bulldoggs/terrier-bastard som enligt Gay&Gay ”fortplantade sig utomordentligt dåligt, hade tigrerad päls, var mycket skarp och således i stånd att mäta sig med terriern i jaktligt hänseende”.
Engelska hundhandlare var inte sena att utnyttja fransmännens förtjusning över små bulldoggsliknande hundar. Omkring 1860 skickade hundhandlare som Alf Georges, Bill Page och Jack Hincks alla underviktiga (läs undermåliga…) exemplar till Frankrike. På kontinental jord uppblandades den redan mycket heterogena ”dvärgbulldoggen” med inhemska raser – och på något sätt uppstod ur denna saliga röra en dvärgbulldogg med terrierinslag, med upprättstående öron och ett intagande sätt, som snart hade hemortsrätt i framför allt de franska storstäderna. Det exakta ”receptet” känner vi inte till, men säkert är att det förekom inslag av mops, griffon, spanska dvärgbulldoggar (kanske ursprungligen hemförda från Sydamerika, s k Chinchabulldoggar, av conquistadorerna) och black-and-tan-terrrier.
Den ”Terrier-boule” som fanns i Paris vid 1800-talets mitt och framför var en lägre medelklasshund. Framför allt var dess ägare i dåtida servicebranscher – slaktare, lumpsamlare, kuskar, tvättare, stenhuggare och arbetare i de Parisiska marknadshallarna. Överallt åtföljdes dessa människor av sina små lustiga hundar, och eftersom de i sina yrken kom i kontakt med såväl den fina världen som den s k halv-världen, vann snart hundarna insteg i de högre kretsarna. Den franska bulldoggen rörde sig snart också i Paris mer eller mindre rumsrena nöjeskretsar – den blev en accessoir för varje kokott, och på t ex Toulouse-Lautrec´s teckningar med motiv från denna ”halv-värld” finns ofta en fransk bulldogg med på ett hörn.
Tillbaka till den franska bulldoggens skapare – vilka var då dessa personer?
En medlemsförteckning för en ”tänkt” fransk bulldoggs rasklubb omkring år 1870 skulle enligt Gay & Gay kunna se ut så här:
Charles Roger
C Chevalier hundhandlare
Dupin vinhandlare
Pisc statsanställd
C Petit möbelsnickare, kennel de Beaubourg
Ruffier gästgivare, kennel de la Mare
M Mages, lumpsamlare
Clement hundhandlare
Petit springpojke
Mdm Palmyre innehavarinna av ett ”beryktat hus”
B Barasino kusk åt sångerska du Parc
M Sedze kusk
Jaquelin osthandlare, samarbetade i aveln med Ruffier
Bernard hästhandlare
Albouis caféinnehavare, kennelnamn de St-Séverin
Riviera bärare imarknadshallarna
Perard anställd i rådhuset
Renevret frisör
Salbrico anställd hos hundhandlaren Clément
Lebeau tvättare
Monnat skomakare
Proviandier hade sin ”kennel” i ett hönshus vid Quai dÁuteuil 134,
kennelnamn A l´heure de le soupe
Bourreau möbelsnickare, kallad ”Petit-Banc”
Pillan
Berrat
År 1880 bildades den första rasklubben, som räknade 47 medlemmar, vilka mer eller mindre regelbundet betalade 50 centimes/månad i medlemsavgift. De träffades ca en gång i veckan, först på marknader, senare på herr Albouis café på Rue de St-Séverin. Sina hundar hade man med sig, jämförde och beundrade varandras. Man blev snart klar på att man måste ha en gemensam standard och omkring 1885 började man arbeta med denna.
”På den tiden” – lär Charles Roger ha berättat – ”var man inte så djärv. Man levde bland sina gelikar och brydde sig inte om de rika, som inte begrep ett dugg om den hundras de ibland köpte. Man eftertraktade inte heller att sälja sina hundar, ens för stora pengar, utan avlade fram dem i första hand för sin egen del”.
År 1888 kom den första standarden. Den beskriver en hund som i det mesta överensstämmer med dagens franska bulldogg, med ett väsentligt undantag:
Öronen beskrivs som ”rullade”, små, tunna rosenöron. I standarden nämns att ”det finns bland våra bulldoggar exemplar med uppstående öron. Detta öra måste vara kort och ansatt högt på skallen. Dessa hundar måste ha en mera platt, kort och mycket fyrkantig nos. Vid utställningar bildar dessa en egen klass”.
Den franska kennelklubben bildades år 1882 och dess tid och kraft användes först och främst för genomgång och stamboksföring av de befintliga rena franska jakthundraserna, som var i farozonen att bastardiseras. Franska kennelklubben hade till att börja med inte mycket till övers för en helt ny ras som den franska bulldoggen, som till råga på allt vara av tvivelaktigt ursprung och gemenligen betraktad som en ”slaktarhund”.
Förvirringen på bulldoggsfronten blev inte mindre av att det under 1800-talets senare hälft också i England avlats fram en dvärgbulldogg, den s k ”Toy Bulldog”.
Engelsmännen ville rakt inte godkänna att det kunde existera något sådant som en bulldog skapad utanför England – de såg själva beteckningen Fransk bulldogg som något i sig otänkbart! Engelsmännens variant av Toy Bulldog blev dock ingen succé, rasen försvann eller uppgick i den Engelska bulldoggen när denna ras med mycken möda rekonstruerades under slutet av 1800-talet. Senare har, som bekant, The French Bulldog gjort stor lycka i de engelskspråkiga länderna.
År 1887 dök den första franska bulldoggarna upp på utställning i Paris, dessa tillhörde rasklubbens ordförande Charles Roger. Den franska bulldoggen började sitt segertåg över världen, och speciellt i Amerika väckte den stort intresse och exemplar av rasen betingade fantasipriser. 1896 hölls den första utställningen för rasen i USA, och två år senare blev rasen officiellt godkänd i sitt hemland Frankrike. Detta år fastställdes också den rasstandard som gäller än i dag, endast med vissa förtydliganden. Redan år 1896 föreskrev standarden uppstående ”fladdermusöron”, och konstaterades att rullade öron eller rosenöron ej var tillåtna eftersom dessa örontyper var karaktäristiska för Toy Bulldog, ej för Bouledogue Francais.
Charles Roger berättar i en bok skriven av grevinnan de Comminges: ”1868 fanns det redan ”terrier-boules” i Paris. Den var dominerande bland slaktarna och lastarna i Hallarna, och även som sällskapshund utan att direkt behövas som brukshund, fastän man använde den ofta som skadedjursbekämpare, speciellt i herrskapsstallarna, där kuskarna gärna höll dem.Terrier-Boule eller råttfångare (ej att förväxla med Bull-terrier) var lätta, robusta, muskulösa, kortbenta och livliga hundar med, efter tidens smak, kuperade öron och svans. Skalle, käkar och huvudform var redan lite lika den hos fransk bulldogg. De här hundarna var mer eller mindre renavlade, vägde 20 – 28 pund,slaktaren som tyckte om dem höll hanar och tikar som kanske inte var så fina exemplar med dock var av bra typ, och från detta lät det sig göra något genom ett klokt avelsurval och genomtänkta parningar. Dåförtiden hade man SMAK. Då avlade man aldrig för att kunna sälja vidare, inte heller med siktet på utställningsframgångar, utan för sig själv och för en begränsad krets av fantaster. För en 2 månaders valp betalade man 20 till 50 franc, allt efter kvalitét.”
Charles Roger sammanfattar här mycket bra hur det gick till att från det heterogena material man förfogade över skapa en ny ras:
Genom urval, med siktet inställt på den TYP man ville få fram.
Det exempel som dessa uppfödare ger, som aldrig vek för besvär eller besvikelser, borde vara en förebild för dagens uppfödare.
Genom Charles Roger känner vi också till några av de tidigaste avelsdjuren. Redan som 14-åring köpte han sin första tik och under de följande 10 åren hade han åtminstone 3 olika tikar som ingen av dem lämnade den avkomma han önskade. Hans 4:e tik ”Margot” dog i valpning. Då inköpte han en dotter till Loupi, rasens första avelshande som finns omnämnd och som ansågs nedärva sina kvalitéer med någon grad av säkerhet. Loupi var tigrerad, hade ståndöron, bra raka ben, karprygg och en bra knotig svans. Loupi finns säkert i stamtavlan på alla nutida franska bulldoggar. Hans egen härstamning är dock något dunkel. Loupis far var en hane som möbelsnickare Charles Petit hade tagit hem från Bryssel. Charles Petit födde själv upp Loupi. Loupis far, den Brysselska terrier-boulen tror många kännare var produkten av en korsning mellan mops och griffon brabancon!
Det hör till historien att även till Bryssel infördes vid mitten av 1800-talet flera små, företrädes vita, bulldoggar från England. I Belgien korsades de små bulldoggarna med såväl mops som dvärg-griffoner. I Loupis härstamning måste det förekomma något inslag av bulldogg, eftersom Loupi var tigrerad. Den tigrerade färgen förekommer ej hos mops eller griffon belge/brabancon. Charles Petit, som själv bodde i Bryssel från ca 1850 – 1870, och där födde upp Terrier-Boules, var tydligen en mycket förtegen man, ty han har aldrig berättat något om sitt avelsarbete. När han återvände till Paris omkring 1868 medförde han sitt avelsmaterial, däribland Loupis far, men vilka ingredienserna var får vi aldrig reda på.
Loupi lämnade med tiken Coquette, av okänd härstamning, hanen Rabot de Beaubourg som finns förevigad på ett foto från 1885. Bortsett från att Rabot hade tipp-öron igenkänner man honom klart som en fransk bulldogg. Rabot de Beaubourg blev en av rasens verkliga hörnstenar och genom in- och linjeavel på honom konsoliderades typen.
Rabot de Beaubourg
Till Sverige kom rasen vid tiden för första världskrigets utbrott. Den första registrerade franska bulldoggen i SKK var den tyska importen ”Harry Ebenhausen”, ägad av fru Sophie Muhl, Stockholm. ”Harry var hvit med på ena ögat strimmiga fläckar”. År 1916, i Göteborg, belv Harry Ebenhausen champion.
Från kennel af HÅKNÄS, fru Desirée Örn, kom år 1917 den första med svenskt kennelnamn. Fru Örn importerade avelsdjur från Danmark, Tyskland, Frankrike och England. Under 1920-talet tillkom ytterliga kennelnamn: AGRICOLA, förvaltare Nils Boman, KUNGSKLIPPAN, doktorinnan Edith Sörman, AV LILLBO, polisman Carl E Borg, AV VAKTARBO, polisman A F Ahlman, ASSARSTORP, fru Ellen Lindeblad, LILLTORPET, fru H Gerhard.
År 1927 tillkom kennel AV BROGYLLEN, fru Maria Lindeberg, som under ett par decennier blev den ledande uppfödaren i rasen.
Ett annat namn som återfinns i gamla stamtavlor är AV ÅKERFJÄLLEN, fru Margaretha Cederholm.
År 1946 visades de första ULLAH`s doggarna i Sverige och år 1950 flyttade den Finlandsfödda fru Ulla Segerström till Sverige, medförande sitt avelsmaterial och här blev ULLAH´s kennel framgångsrikt verksam under 5 decennier.
1945, fredsåret, registrerades 25 franska doggar i Sverige. 1954: 34 registrerade. 10 år senare har rasen, som ditills fört enom inte tynande så i alla fall stillsam tillvaro, ökat till 185 registreringar år 1964. Under de följande åren genomgår rasen en nästan lavinartad ökning och maximum år 1966 – 1969 med nästan 400 registreringar/år. Under 1975 är registreringarna nere på ca 200 och från 1980 – 2003 låg rasen stabilt med ca 100 registreringar per år.
Vad som orsakat rasens plötsliga ”uppgång och fall” under årtiondet runt 1970 kan man bara gissa om – men misstanken att det sammanhängde med veterinära framsteg och ett alltmer praktiserande av kejsarsnitt – dyker givetvis upp. Det ”praktiska” i att plocka ut valpar kejsarsnittvägen kan ha attraherat ett antal tillfällighetsuppfödare, som snabbt lade av när det visade sig att kejsarsnittmetoden inte bara har fördelar.
Från år 2003 och till dagsläget har vi sett ännu ett enormt uppsving vad gäller registreringar av fransk bulldogg – återstår att se om vi får uppleva att historien upprepar sig.